Ett stycke historia

Folkhögskolan föddes i en brytningstid mellan det nya och det gamla. Europa var långsamt på väg ut ur feodalismens sista krampryckningar och vid horisonten skymtade rösträttsreformer och demokratisering. Stora förändringar krävde nytänkande och en skolform anpassad till framtiden.

Den första folkhögskolan grundades 1844 i Danmark av Nikolaj Grundtvig. Sverige följde snart efter fick sina första folkhögskolor 1868, tre folkhögskolor; Önnestad, Hvilan och Lunnevad, kämpar om vem som var först. De nya kommunallagarna 1862 i kombination med ståndsriksdagens avskaffande 1866, innebar att bönderna fick ett större inflytande över samhällsutvecklingen. För att kunna vara med och styra behövde bönderna en skola som gav samhälls- och kommunalkunskap och lärde ut föreningsteknik. De första folkhögskolorna var därför anpassade till bondsönernas behov av kunskap. Kvinnorna fick däremot vänta men även de kom med tiden att erbjudas folkhögskoleutbildning.

1800-talet innebar stora förändringar, inte bara för bönderna, och en ny samhällsklass växte fram; arbetarklassen. För den stora massan av kvinnor och män var tillvaron hård. Arbetstiden var lång, lönerna låga och arbetsmiljön många gånger mycket dålig. Samtidigt var rätten till organisering ingen självklarhet och i avsaknad av rösträtt för majoriteten var det svårt att påverka. Inte bara fattigdomen i sig utan bristen på kunskap satte gränser för möjligheten att förändra samhället.

Ur det elände som karaktäriserade arbetarnas vardag växte arbetarrörelsen fram och med tiden ställdes långtgående mål upp. Det gamla klassamhället skulle avskaffas och i dess ställe skulle ett samhälle byggas som genomsyrades av demokrati både på det politiska och ekonomiska området. För att genomföra sin vision behövde arbetarna kunskaper både om hur samhället styrdes utan hur det kunde förändras. När arbetarrörelsens organisationer växte i styrka blev det därför naturligt att arbetarna grundade egna folkhögskolor, den första Brunnsvik, invigdes 1906. Även andra folkrörelser tog till sig folkhögskolan som modell och nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen med flera driver i dag folkhögskolor.

Gemensamt var tanken att de vanliga människorna skulle överta makten i samhället och för att genomföra det behövdes kunskap. Många är de politiker på skilda nivåer som lagt grunden för sin utbildning och engagemang genom folkhögskolestudier.

I dag finns det i Sverige 150 folkhögskolor, varav 107 är bundna till föreningar, stiftelser, folkrörelser eller ideella organisationer. De resterande 43 folkhögskolorna drivs av landsting eller regioner.

Folkhögskolornas verksamhet präglades av att deltagarna bodde på skolan och av att många lärare såg yrket som ett kall. Det var naturligt att efter dagens slut samlas för att lyssna till föredrag eller läsa dikter och sjunga, Tiderna förändras och efter hand har många folkhögskolor lagt ner sina internat, istället har de förvandlats till dagfolkhögskolor där deltagarna går hem när lektionerna slutar. Behovet av dagfolkhögskolor har dock ökat efter hand.

Arbetarrörelsens folkhögskola skapades som en filial till Viskadalens folkhögskola i slutet av 1970-talet. Verksamheten bedrevs då i Partille kommun där till och med dagis organiserades för att underlätta för deltagarna. 1991 blev Afig en självständig skola med lokaler på Andra Långgatan för att några år senare flytta till sina nuvarande lokaler i samma hus som tidningen Arbetet låg. Under sin första rektor Stellan Hansson, utvecklades verksamheten och bland annat inleddes ett internationellt samarbete med andra folkhögskolor och skolor med vuxenutbildning på programmet. 2006 var Afig med om att tillsammans med två andra folkhögskolor inviga Folkhögskolecentrum i stadsdelen Bergsjön. I ett allt hårdare samhällsklimat har folkhögskolorna det tufft men söker nya vägar att bevara sin särart och ge nya generationer möjlighet att studera och växa som människor och därigenom bidra till att utveckla samhället i en mer demokratisk riktning.